malinsmötesplats

Söndagsångest, det är ett ganska omtalat fenomen. En del skojar om det men ett uns av sanning finns säkert hos dem som använder sig av uttrycket ;)

Jag har aldrig söndagsångest.

Jag tror det beror på att jag har ett roligt jobb (det bästa!) och att jag inte har egna barn. Jag tror många småbarnsföräldrar ser en vecka framför sig full av tider att passa, stress, dåligt samvete över att inte hinna allt man vill, oro över att barnen hålla sig friska denna vecka och allt de vill är att vara hemma och mysa med sina barn ;)

Jag har inte ångest någon veckodag. Jag har ångest över den vecka vi går in i nu. Min ångsest visar sig som en illamående känsla som vrider sig i magen samtidigt som mina tårar tränger på innanför ögonlocken.


Sorgen ligger precis, precis innanför skinnet och skrapar man bara lite, lite så rinner den över. Mitt tålamod är litet, jag är känslig, tar åt mig av minsta motgång och tycker att det mesta är jobbigt. samtidigt som jag är glad och tacksam över allt jag har.


I mitt liv finns en sorg
den bor långt inne i mig
ibland flyttar den
då bor den precis innanför skinnet
den kliar och skaver
Jag gillar den inte
men den finns där
jag behöver bli vän med den
den kommer alltid att finnas där,
långt in eller precis under ytan


På fredag är det två år sen vår pappa lämnade oss.
Den här veckan får ni, mina vänner, ha tålamod med mig.